I helgen var vi i Romme. Vi skulle åka skidor och ha det bra. När vi kom fram var det krav att alla skulle prova att gå på toa innan vi spände på oss utrustningen och gav oss upp i liften. Jag och Björn tog varsitt barn och varsin toalett.

Olle och jag tog lite längre tid på oss eftersom kisset på något sätt lyckades studsa ut från toalettstolen och rinna ner i hans kläder. Vilket jag inte märkte förrän jag skulle klä på honom alla lager igen. Så det blev till att ta ett djupt andetag och ta av honom alla tusen lager för att försöka torka allt under handtorken. Olle stod under tiden på toalettlocket, endast iklädd en underställströja och mössa. Jag får iväg ett meddelande till Björn för att förklara varför vi dröjer så länge.

Medan jag sedan stod böjd vid handtorken (i säkert 20 minuter) hann såklart Hedda och Björn bli klara och gick ut till skidorna. Björn skulle precis spänna fast Heddas skidor när han kommer på att han måste justera viktinställningen på skidorna. Den var alldeles för lågt satt, så de släppte hur lätt som helst.

Så, han reser sig och säger typ ”Jag ska ställa om dina skidor, kom!” till Hedda. Och sen börjar han gå mot en liten station med verktyg för just detta ändamål. Det handlar om max 15 meter. Och just där och då är det inte särskilt mycket folk. De flesta rör sig närmare byggnaden där man köper/hämtar liftkort och hyr utrustning.

Han kommer fram till verktygen, sätter sig på huk och börjar skruva på skidorna. När han är klar ställer han sig upp och vänder sig om. Ingen Hedda. Han kan inte se henne nånstans.

Jag tror att han letar en liten stund innan han skickar ett meddelande till mig om att hon är borta. Men jag är upptagen med att torka en kissblöt overall under en handtork så jag märker inte att det plingar i mobilen.

När jag och Olle väl kommer ut har jag fortfarande inte sett meddelandet. Men Björn kommer mot oss och säger bara ”Hedda är borta.”

Jag ser egentligen allvaret i hans ögon, men jag frågar reflexmässigt om det är en lek. Om det är så att Hedda ville busa lite och bad pappa säga att hon var borta.

”Nej, det är inget skämt. Hon är borta.” får jag till svar.

Vid det här laget har Björn redan letat i flera minuter. Och det är fullt med folk på ”torget” där alla liksom startar sin skiddag. Det ska hyras skidor och köpas liftkort. Massor av busslaster med skolklasser har nyligen anlänt och myllrar omkring för att hitta sin lärare och samlas innan de ska ge sig iväg upp i backarna. Björn frågade en parkeringsvakt när vi kom hur många bussar det var idag. ”Ja, det är nog 50-55 stycken.”

Addera sedan några hundratals bilar med familjer som även de kryllar omkring på samma yta.

Vi ropar efter Hedda och försöker hitta ett barn bland tusen vuxna. Alla är plötsligt väldigt långa och ett barn syns helt enkelt inte.

Jag inser snabbt att jag måste få hjälp. Känner paniken i kroppen. Så jag går fram till en skidlärare och ber om hjälp. Och när jag säger ”Mitt barn är borta! Kan du hjälpa mig?” så börjar jag gråta.

Han ser direkt till att få ett signalement och gå fram till en annan person som jobbar på anläggningen och har en walkie-talkie. De sprider ut signalementet bland alla som lyssnar i sina walkie-talkies. Och samtidigt försöker skidlärare lugna mig med att det här händer ofta och det är aldrig nån fara. ”Vi kommer hitta henne.”

Det kändes ändå ganska betryggande. Jag insåg ju hur mycket personal det måste finnas på ett sånt här ställe, och skidläraren intygade att ALLA nu hade fått signalementet och att hon snart skulle hittas. Hur lång tid skulle det kunna ta, liksom. Hundratals personer visste att vi letade efter en 6-åring med rutig jacka i regnbågsfärger, svarta byxor och en vit hjälm med lila tuppkam. Det borde inte dröja länge nu.

Well. Det dröjde. Det dröjde aslänge. Björn gick runt och letade. Några lärare som hörde mig paniskt skrika efter Hedda frågade om de kunde hjälpa till och sen sprang de också runt och letade, och bad även sina elever hålla utkik.

Olle höll jag hela tiden krampaktigt i handen. Vi stod på ungefär samma ställe på ”torget” för att personalen skulle kunna hitta mig när de väl hittade Hedda.

Jag har aldrig varit så rädd. Det var helt fruktansvärt. När vi hade letat i 20 minuter var jag helt säker på att någon hade tagit henne. Annars skulle vi ju hittat henne vid det laget. Tänk hur många som letade!

I början var jag mest ledsen för att jag tänkte på hur rädd och ensam hon måste känna sig. Och att jag inte kunde trösta henne. Men ju längre tid det tog, desto mer panik spred sig i kroppen och jag började få svårt att andas. Det var helt vidrigt.

Efter ungefär 40 minuter ringer det på Björns telefon. Det var från receptionen. De hade hittat henne.

Björn började gråta nästan direkt när han såg riktnumret och förstod att det var ett samtal från området. Han pratade kort med nån i telefonen och sen började han gå. Jag skrek bara ”Var är hon? Var är hon?” men han kunde inte svara. Han lyfte upp Olle och sen började vi springa. Tillslut fick han fram att hon var i receptionen och då sprang jag det snabbaste jag nånsin har sprungit. (Tänk på att jag hade slalompjäxor på mig.) Sprang och grät.

Inne i receptionen satt Hedda. hon hade fått ett glas mjölk och en kaka och såg hur lugn ut som helst. Men hennes föräldrar bröt ihop totalt och föll ner på knä med forsande tårar.

Vi vet fortfarande inte exakt hur hon kunde komma bort. Men hon kanske råkade följa efter någon annan med liknande kläder som Björn, eller så missade hon när han sa att hon skulle följa med och stod och tänkte på nåt annat. Och när hon sen inte såg pappa så kanske hon började gå runt och leta.

Hon hade i alla fall gått ca 150 meter bort från ”torget” och till slut gråtande satt sig i en liten leksakstraktor utanför receptionen.  En kvinna såg att hon var ensam, så hon frågade varför hon var så ledsen. Då berättade Hedda att hon tappat bort sina föräldrar. Och sen kunde hon berätta vad vi heter och var vilken adress vi bor på, så att de kunde googla reda på Björns telefonnummer och ringa honom.

Jösses Amalia. Det var en riktigt tuff start på vår skidhelg, men det blev ju bra till sist.