I somras brände jag ut mig. Precis efter att jag kommit tillbaka från semestern. Min krasch, och det som fick måttet att vara rågat, skedde inför min dåvarande chef.

Jag trodde någonstans att hon skulle säga någonting när jag kom tillbaka till jobbet. Någonting mer än ”välkommen tillbaka” liksom. Någonting om hur vår arbetssituation sett ut, alldeles för länge. Eller att hon kanske skulle ha känt någon slags skuld eller i alla fall delaktighet i det som hände.

Inte för att jag vill skylla på henne. För det är inte en enskild persons fel på det sättet. Men jag tror absolut att allt hade varit annorlunda med en annan chef. En annan slags chef. Så hon har definitivt en roll i det. Om än inte avgörande på något sätt.

Det mesta ligger ju hos mig och min personlighet. Att jag vill vara till lags och prestera och alltid säga ja. Alltid ställa upp. Vara den medarbetare som alla kan lita på, som alltid levererar. Oavsett vad. Oavsett när.

Hon har absolut varit trevlig mot mig sedan jag kom tillbaka. Hon kommer ibland förbi min plats och vill prata lite förtroligt om hur jag mår. Om hur viktigt det är att jag ser till mina behov först och främst nu, och tar hand om mig själv och att jag ska låta det ta tid, etc etc.

En dag smög hon fram till mig och sa ”Det är så härligt att höra dig skratta igen!” och så log hon lite pillemariskt. Som om vi har en hemlighet och som om skrattet är något slags tecken på att jag är frisk nu.

Det är det inte.

Och det provocerar mig så mycket för att det kommer från henne. Hon som inte ens erkänt att hon var en del i det som hände. Som inte ens berättade sanningen för mina kollegor om varför jag inte kom till jobbet under 6 veckor.

Jag fick veta för bara någon månad sedan att folk inte visste varför jag var borta. Hon sa nämligen bara att jag var sjuk.

Som att hon inte fattat det själv. Att det var pga stress. Hon kanske tror att jag bara var lite ledsen. Men nu är jag ju glad och skrattar ibland på jobbet så då är allt bra igen.

Jag blir vansinnig när jag tänker på det!

En väldigt godhjärtad (och blåögd) person kan nog försöka intala sig att hon höll det hemligt för min skull. För att skydda mig på nåt sätt. Men jag tror faktiskt att hon gjorde det för att skydda sig själv. För att ingen skulle tänka något negativt om hur hon leder sin avdelning och inte tar hand om sina medarbetare.

Det finns inget skamligt i att brinna så länge att man till slut slocknar. För det är inte de lata som bränner ut sig. Tvärtom.

Så här säger Karin Isberg som bl a är författare och coach utbildad i neurovetenskap samt föreläsare i stresshantering:

– De som drabbas av utmattningssyndrom är ofta högpresterare med stora inre resurser. De ställer höga krav på sig själva och upplever dessutom krav både på jobbet och hemma. Den här styrkan är precis det som lägger grunden för utmattning. Det krävs en stark person för att pressa sig så hårt och så länge.

Läs hela artikeln här.

(Jag försöker inte göra någon skarpsinnig poäng här. Jag ventilerar bara.)