Ett år senare

Idag är det ett år sedan jag kraschade, med huvudet före, in i den berömda väggen. Det känns helt orimligt att det har passerat 365 dagar. 12 månader. 4 årstider. Fattar ingenting. Men det var idag det hände. Förra året.

På vissa sätt är jag nog helt återställd. Men på andra sätt är jag nog oåterkalleligt förändrad.

Jag har tappat det sömlösa skrivandet. Jag stavar som en kratta och skriver helt fel ord. Det är som att den pusselbiten har landat efter kraschen då allt kastades upp i luften, men som att den är vriden 180 grader. Det fungerar, men inte utan ansträngning. Inte utan att jag måste gå tillbaka och rätta hela tiden. Och blir förvånad att det står ett felaktigt ord som jag inte minns att jag skrivit, för 2 sekunder sedan.

Jag tappar ord. Det tar liksom stopp. Jag tänker en tanke, med oformulerade meningar, och när jag ska säga det högt så kommer jag inte i mål. Helt vanliga ord försvinner. Inte de där svåra som man kan behöva leta lite efter, utan ord som ”stol” eller ”tunnelbana”. Det är som tomrum där de en gång fanns. De brukar dyka upp efter ett tag. Eller så säger jag bara något helt annat. Så jag är osäker på hur mycket det märks för andra.

De där många bollarna i luften, som man skryter om i personliga brev i jobbansökningar, de har jag tappat. Jag kan inte sortera information på samma sätt längre. Hålla saker i huvudet. Jag skriver ner allt. Igår la jag in i kalendern att jag skulle laga middag, för jag är ensam med barnen i några dagar. Och om det inte står nånstans kan jag mycket väl glömma bort det för att jag håller på med nåt annat. Jag skriver lappar till mig själv som jag stoppar i fickan och tjuvkikar på för att inte glömma nåt viktigt. Förut hade jag allt i huvet. Kunde hela produktionsschemat (på jobbet) med tusen datum och hålltider utantill. Nu öppnar jag det flera gånger om dagen för att kolla upp samma datum.

Jag har ingen stresströskel. Ingen marginal. Inget tålamod. Det var ganska dåligt med just tålamodet förut också, men nu är det rekordlågt. Allt som får min tänkta plan att rubbas gör att jag blir irriterad och otrevlig. Jag kan liksom inte hantera det. Hjärnan låser sig om jag måste planera om på stående fot. Det är nog det värsta som kan hända. Att det jag hade tänkt inte blir av eller funkar och att jag då direkt behöver komma på något annat. Då blir det stopp och jag får lite panik och vill bara krypa ihop i sängen och blunda under täcket. Men det är skitsvårt när man står på Hemköp med två trötta barn.

Jag trivs inte så bra med människor. Jag vill helst bara vara själv. Man och barn går bra, men jag blir så trött av att vara med andra människor. Även de jag gillar och trivs med. Det tar så mycket energi av någon anledning. Så jag vill hellre bara få vara själv. Det är en utmaning när man har ett jobb i ett kontorslandskap. Men jag jobbar 75% och har 8 timmar varje vecka där jag får vara i fred. Fixa grejer, göra små ärenden, inte prata med nån, se en serie, promenera, åka på loppis. Jag har inget behov av att stänga in mig i ett mörkt rum och inte se andra människor. Jag vill bara inte vara med dem. Charmigt, jag vet.
De bästa två veckorna den här sommaren var de första på semestern. Då var vi helt själva i stugan. Inga grannar, inga besök, bara vi. Det var himlen. (Om du är en av dem som kom och hälsade på senare under sommaren så vill jag bara säga att jag tyckte det var trevligt! Men jag gillar egentid.<3)

Livet är som ett timglas. Man måste vända det upp och ner ibland. Och mitt liv vändes åt alla möjliga håll för ett år sedan. Nu är det annorlunda. Sämre på vissa sätt. Bättre på andra.

Jag tog tag i en dröm och utbildade mig till något jag funderat på sedan mitten av 2000-talet. Som antagligen aldrig hade blivit av om inte livet stannat upp som det gjorde. Utbildningen gjorde att jag fick praktik på två företag där jag både fått värdefulla erfarenheter och knutit kontakter som förhoppningsvis kan hjälpa mig vidare mot min dröm.

Jag har upptäckt nya drömmar och sidor hos mig själv och driver nu ett väldigt blygsamt och nystartat instagram-konto där jag säljer fina gamla prylar. Kolla gärna in @stinasrepriser om du vill.

Jag leker med tanken att starta något nytt och eget. Jag har till och med tagit några små steg redan, men det håller jag hemligt ett tag till.

Livet går ju trots allt vidare. Och det kommer nog bli bra. Till slut. Människan är en rackare på att anpassa sig.

 

« »

© 2018 stinamedk. Tema av Anders Norén.