Min vana trogen har jag glömt att ta en ”före-bild”. Men vi håller i alla fall på att renovera tvättrummet på landet. Och med tvättrum menar jag rummet där vi borstar tänder och går på toa. Men den sista delen kunde man inte göra där när vi flyttade hit. Då fanns bara ett handfat, därav tvättrum.

Sen vi kom hit har vi i alla fall haft en variant av en potta där inne, så barnen kan gå på toa själva om de vaknar på natten eller tidigt på morgonen. Utan att behöva ränna ut till utedasset. Även praktiskt vid dålig väderlek.

Men nu har vi tagit det ett steg längre och ska utrusta rummet med en EcoDry, en torrtoalett som är tillverkad av porslin. Så det känns som en riktig toa, men är egentligen ett pimpat torrdass.

Vi har även satt pärlspont och fixat en riktig dörr, istället för det draperi som hängde där innan. Och när jag skriver ”vi” så menar jag ”min pappa”.

Jag och Björn har letat ett tag efter en gammal fin dörr att sätta in, men det är inte så lätt. Det ska vara rätt storlek och stil, och så ska den ju vara hängd åt rätt håll och inte kosta skjortan.

Så när vi var på loppisrunda här i bygden för ett tag sedan och sprang på en dörr som var rätt på alla punkter slog vi till direkt. Vi var så nöjda, det var ju egentligen helt osannolikt att allt bara stämde.

Så det gjorde det ju självklart inte, visade det sig när pappa sen skulle sätta in dörren i den nybyggda väggen. Den var inte alls hängd åt rätt håll. Och det var inte bara att hänga om utan gångjärnen var tvungna att bockas till för att funka åt andra hållet och karmen fick göras om. Men med 60 (?) års erfarenhet av snickeri och en massa kärlek så blev det klart tillslut.

Sen åkte pärlsponten upp och vips, så var det ett riktigt litet rum.
Just det, golvet också… Jo, det låg en plastmatta på en spånskiva där innan. Och vi hade faktiskt redan köpt en ny plastmatta i träimitation för att helt enkelt bara byta ut den. Men när jag drog bort den gamla mattan så såg vi att det varit en liten vattenskada för länge sen. Så spånskivan smulade sig som kex och även en bit av det vackra trägolvet under.

Men det finns nog inget av trä som inte min pappa kan laga. Så han löste det också. Vi hade nämligen köpt två gamla och breda brädbitar som vi hade tänkt ha som hylla/bänk som passade perfekt i bredd. Och nu får vi alltså det mer än hundra år gamla trägolvet därinne istället för en plastmatta. Och brädbitarna räcker ändå till det vi ska ha dem till. Inget ont som inte har nåt gott med sig, och allt sånt.

Han lämnade en liten lucka i sponten för där ska vi sätta några kakelplattor som stänkskydd bakom handfatet. Kakelplattorna har min mormor målat, 1979, och de har även suttit i köket på Tynningö för en massa år sedan. Men nu åker de upp i Tappebo istället.

Jag har fått fast plattorna imorse och ska väl foga imorrn. Och så ska sponten målas och det ska sättas foder och lister. Nån gång. Det blir bra det här.