And then came Tappebo

Den där sommaren för två år sedan, när vi hyrde hus på Gotland, förändrade allt. Det var där och då vi bestämde att vi ville ha ett eget sommarhus. Ett ställe som vi kunde åka till när som helst, och ta dit kompisar när som helst, utan att behöva fråga om lov eller matcha med andra familjers scheman.

Vi började leta samma sommar och i augusti kom vårt fina sekelskifteshus ut på Hemnet. Det såldes snabbt och vi lyckades även hitta en perfekt lägenhet på kort tid. (Här finns den historien.) Men sommarhuset var svårare.

Jag vet inte längre hur många hus vi trånat efter på Hemnet, eller hur många visningar vi varit på. Eller ens hur många budgivningar vi deltagit i och förlorat. Men det är sjukt många i alla fall. I nästan två år höll vi på. Men så i våras dök det upp ett objekt i ett mejl från Hemnet. Jag lade det lite åt sidan för att vi hade ett annat ställe på gång med visning på lördag. Det hade varit så många besvikelser att jag inte orkade hålla mer än ett hus i huvet. Och dessutom tyckte jag nog att det var bättre än det där torpet som Björn ändå envisades med att ta upp hela tiden.

Han mejlade mäklaren ändå, för det är sån han är. Och i vändande mejl fick han veta att det var en familj på väg upp samma eftermiddag för en förhandsvisning. De hade som ambition att stänga affären innan den stora visningen kommande helg.

Jaha, så då fanns det inget annat att göra än att hämta barnen tidigt från skolan och försöka missa den värsta trafiken. Jag var inte så pepp, men vi åkte. Onsdag eftermiddag tror jag det var. I mitten av maj.

När vi kom fram och körde den sista biten genom skogen fram till huset var jag nog redan såld. Vitsippor täckte marken och det var så löjligt gulligt. Jag tror att vi visste redan innan vi klev ur bilen att vi ville ha det. Det spelade inte längre någon roll att det bara fanns utedass. Eller att kvällssolen inte var 100%.

På vägen hem budade vi. Jag tror att vi la ”vårt sista bud” minst en gång. Sent på kvällen blev vi överbudade av den andra familjen. Vi erkände oss besegrade och surade lite framför tv:n. Men jag kunde inte riktigt släppa det. Det var för bra. Jag låg och tänkte på en del andra hus, som varit så mycket sämre på så många sätt, som vi varit beredda att köpa, i ren desperation.
Och det här stället var helt klart det bästa vi sett under två år. Det måste väl vara värt att sträcka sig lite extra då?

Björn tog fram Excel och knapprade loss. Efter en liten stund konstaterade vi att vi visst kunde gå lite högre. Vi skulle ändå ha en sund ekonomi. Den där gränsen vi satt för oss själva var inte baserad på någon uträkning, utan mer en mental gräns. Vid en summa som kändes som ett rimligt tak. Men det visade sig att vi kunde gå lite högre. Och det här stället var verkligen värt det.

Vi bestämde oss för att sova på saken innan vi gjorde något. Nästa morgon la vi ett sista bud. Vi tog i lite extra för att verkligen visa att vi menade allvar. Den dagen var väldigt lång. Det tog 10 timmar innan den andra familjen lämnade besked. Men kl 19 på kvällen var huset äntligen vårt!

Dagen efter skrev vi kontrakt och det kändes helt overkligt. Vårt eget lilla paradis!

Post navigation

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *