Allvar

Min lilla farmor hade ett stort hjärta som ibland blev extra tyngt av allt elände i världen. Hon kunde inte förstå varför just hon fick ha det så bra, när så många andra i världen lider.

På sistone har jag översköljts av liknande känslor och tankar, på ett mer drabbande sätt än förut.

Här sitter jag och tycker det är ett problem att vi har glömt att köpa mjölk. Och samtidigt flyr människor, vuxna och barn, för sina liv. De lämnar hem, familj och allt de har. Föräldrar tvingas sätta sina barn i livsfarliga båtar och skicka ut dem på öppet hav, mot en osäker destination, för att det är ännu farligare att stanna kvar på land!

Jag kan inte ens föreställa mig den känslan.

2400-grekland-lesbos-barn-pappa

Bild lånad från UNHCR, http://sverigeforunhcr.se/batflyktingar

Det är så absurt att detta sker nu. På riktigt. Samtidigt som jag dricker mitt te och är lite stressad över dagens alla ”måsten”. Just nu separeras barn från sina föräldrar, drunknar människor, mördas människor. Vuxna och barn.

Min hjärna kan inte ta in detta. Det känns så overkligt men samtidigt så fruktansvärt verkligt att jag blir illamående.

Och så sitter det trygga, nöjda svenskar i sina trygga, varma hem och tycker att vi ska hjälpa de här människorna på plats. Att de inte ska få komma hit och ha ett människovärdigt liv där de slipper frukta för sitt och sina barns liv.

Det är så motbjudande att jag inte vill bo i Sverige längre. Men jag vet inte var jag ska ta vägen.

Vi blev precis månadsgivare till UNHCR för att göra något litet. Det lättar inte den tunga känslan i bröstet, men det är något.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *